Första veckan

Hejsan!

Nu är jag framme i Dublin och det har varit en turbulent första vecka. Allt började med förra helgen då jag var hemma och hade lite kalas för att jag snart fyller år och för att jag skulle hit. Kalaset var fantastiskt roligt och jag är väldigt glad att så många kunde komma. På lördagen jag och Johan tillbaka till Linköping för att packa och umgås.

På söndagen den 23 januari skulle vi alltså flyga iväg. Det var hemskt jobbigt att säga hejdå för ett tag. Jag grät som aldrig förr. Men jag och Erika (som också läser på Linköpings universitet) tog flygbussen till Skavsta airport klockan 12.30. Vi var framme på Skavsta klockan 14.00. Vi checkade in våra väskor och gick och käkade lite mat. Vår flight skulle ha lämna Sverige klockan 16.35, vilket den naturligtvis inte alls gjorde. När vi blivit insläppta igaten får vi veta att flya blivit kraftigt försenat och inte ens lämnat Dublin. Hallå, det borde de ha vetat tidigare! Men de berättade att flyget blivit framflyttat till 22.50, OM det ens skulle lyfta. Vi satte oss och väntade. Vi fick fika för 5 euro så vi kunde få äta lite kvällsmat. Tills lut fick vi veta att planet skulle gå 22.50, så vi lyfte då och var framme i Dublin cirkus 2 och en halv timme senare. Till historien tillhör att redan innan vi lämnat Sverige betalat deposit för ett boende cirka 20 minuter från skolan, får varken Erika eller jag blev tilldelade acommodation på skolan i skulle läsa på pga för många internationella studenter. Vi valde till slut detta ställe, kallas Hazelwood, och lite visste vi att man absolut INTE skulle överföra några pengar över internet och så vidare… Vi kom fram lite innan 1 på natten till måndagen och vi bestämde oss för att sova på ett hotell vid flygplatsen, kallat Clarion Hotell. Underbart hotell och väldigt trivsamt. Dagen efter (efter få timmars sömn) tog vi en taxi till skolan som vi ska studera på ett par månader, St Patricks College. Vi kom dit runt 9 och började direkt med introduktioner. Måndagens schema höll på heeela dagen. Jag var så trött och nickade till kanske 10 gånger under eftermiddagen. Pinsamt men så var det i alla fall. Skolan är bra, trivs väldigt bra med lärare och lektioner. Jag förstår de mesta av vad som sägs, så länge lärarna inte har stor irländsk accent. Men det problemet har jag bara stött på en gång och det var också för en kurs som jag inte skulle varit på (puh!).  

I alla fall så åkte vi till de här boendet som vi betalat handpenning för, för det första var det svårt att hitta. Taxichauffören hade aldrig hört talas om stället (inget bra första intryck). Vi kom dit och möttes i ”receptionen” eller vad man nu ska kalla det. Det var en hemmasnickrad frontdesk och man kunde inte vara mer än 4 personer därinne, och då var det trångt.

Mannen som arbetar där gav oss nycklarna och visade oss vilken lägenhet vi skulle bo i. I den lägenheten var det 4 rum, varav de andra två upptogs av 2 franska tjejer. De verkade inte alls nöjda med att vi kom dit. När vi kom inte i våra rum fick vi, Erika och jag, en chock. På bilderna som vi tittat på från Sverige så såg det väldigt varmt och hemtrevligt ut. Det var svinkallt! Inga element var på, för det kostar såklart en massa pengar. När man bor i en sådan här lägenhet får man betala pengar för el ganska ofta. Oftast varannan dag. Man får då ett ”electricity card” som man stoppar in i en dosa. När elen börjar tar slut börjar den pipa och då måste man snabbt som attan sätta i ett nytt. Erika och jag kände direkt att detta var ohållbart, med alla elkort så skulle man behöva betala nästan 1500 kronor mer i månaden, utöver hyran. Vi gick in på våra rum och satte oss. Det var så kallt, vi tippade på att det inte var över 14 grader så vi fick sitta med jackorna på även att elementet nu var påslaget. Vi fick in internet i mitt rum via en nätkabel, så vi kunde Skypea hem. Toaletterna var snuskiga, i min dusch växte det saker på kaklet och det fanns inte ens kakel överallt. Persiennen i badrummet höll på att ruttna. Det fanns inget toapapper och för att duscha var du tvungen att sätta igång värmen på en annan liten dosa ute i hallen. Köket gick inte att använda då allt var sönderbränt, stekpannor och you name it. Erika och jag fick spelet. Vi grät och grät, vi växlade mellan på Skype på min dator för att ringa våra mödrar. Mamma gav tipset att lämna stället. Jag är en väldigt känslosam person som gråter ofta och har inte någon större erfarenhet att resa. Men Erika har bott 1 år i England och har lite mer erfarenhet än mig då hon är 5 år äldre. Så när hon blev chochad och grät hysteriskt kände jag att det här inte var något för oss. Jag minns att jag tänkte att om vi stannar här kommer vi aldrig härifrån. Chefen där var väldigt obehaglig och skulle nog kunna göra det ena och det andra. Helt enkelt, vi flydde! Många tycker nog att vi var naiva svenska flickor som klantigt nog bokade och betalade ett ovisst boende innan, men vi hade verkligen hört oss för hemma. Som tur var hade mannen slutat arbeta och den enda som var kvar var security så han fick våra namn och nycklar. Grinden var låst när vi skulle ut, ingen aning om hur vi skulle ta oss därifrån. Som tur var kom en man och öppnade då han skulle in på området. Vi småjoggade bort till ett gym som ligger i närheten och bad dem ringa taxi. Vi valde då att åka tillbaka till hotellet vi bott på natten innan (låg ej så långt bort) för att få någon slags trygghet tillbaka. Båda var skärrade och grät i perioder. Väl på hotellet skämde vi bort oss med middag. Det var mycket trevligt, även om vi inte visste var kommande nätter skulle spenderas.

På morgonen efter ringde vi den internationellt ansvariga, med namnet Bernie och berättade hur situationen såg ut. Som den räddande ängel hon är bad hon oss komma till skolan med vår packning, för att det fanns två nyblivna lediga rum på skolans internat. Vi grät av lycka och tog oss till skolan. Väl där tog Bernie emot oss med öppna armar och bjöd oss på fika. It was lovely! Hon fick oss att känna trygghet igen, vilket man är väldigt bortskämd med hemma i Sverige. På eftermiddagen fick vi våra rum och kunde börja flytta in.

De andra internationella studenterna bor här också, så det kändes 1000 gånger bättre. Även om det är svårt att komma in i ett gäng som redan haft ett par dagar att lära känna varandra så var det mycket bättre. Jag försöker dagligen lära känna de andra internationella studenterna, men visst är det svårt. Jag blir så blyg men pushar mig själv att hoppa in i diskussioner och sånt där. Jag hoppas verkligen det blir bättre snart. Ikväll ska det visst visas Pulp fiction i vårt common room, så jag ska ta mig dit tänkte jag. Imorgon kväll hoppas jag på öldrickande och irländsk musik i Tempel bar området, inne i city.

Hoppas ni alla mår bra och tar tillvara på nära och kära. Är det något som jag lärt mig så är det att aldrig ta folk i omgivningen för givet och uppskatta allt vi har. Sverige är ett fantastiskt land med sopsortering, trygga områden och ett välorganiserat välfärdssystem. Det ska jag sannerligen komma ihåg när jag kommer tillbaka hem.

Puss & Kram till er alla. Många kramar Emelie.